hej o hå
Idag är det på pricken tre veckor kvar till avresa. Jag kan knappt tro att det är sant, så länge som jag har väntat. För ungefär exakt ett år sedan började jag med min ansökan om att bli en au pair, vanligtvis brukar det inte ta så lång tid utan de flesta börjar med ansökan några månader innan de tänker åka. Ivrig och impulsiv som jag är så kunde jag inte vänta och bestämmer jag mig för något så ska det ske direkt. Så för ett år sedan började jag fylla i papper och gick på ett introduktionsmöte. Sen dess har jag gått och väntat. Väntat på att få hamna i matchningsprocessen, väntat på att skypa med familjer, väntat på att få tacka ja till en familj och väntat på att få åka. Nu börjar det verkligen närma sig och jag måste börja säga hej då till vänner och gamla kollegor.
Jag är så sjukt taggad på att få ta mig ann denna utmaning, att snart äntligen få träffa mina söta små värdbarn efter 154 dagars väntan. Men jag skulle ljuga om jag inte säger att jag är skitnervös och aprädd. Tanken "Vad fan har du gett dig in på" slår mig varje dag nu. Att lämna sin värdefulla familj, sina vänner och sin släkt under ett års tid. Jag ska inte resa bort, jag ska flytta! Den senaste tiden har jag faktiskt börjat inse att jag faktiskt ska flytta hemifrån. Det har tidigare känts som bara en resa. Visst, det är en resa. Men det är ingen vanlig resa och det är absolut ingen enkel resa.
Hur som helst, summan av kademumman är ändå att jag snart åker och att jag endast har två veckor kvar i Sverige eftersom jag på lördag åker till Turkiet i en vecka. Japp, ska hinna med en Turkiet-resa innan jag flyttar! :)
puss på er fina människor, och våga ta chanser. Våga släpp taget om tryggheten vi har och se vart otryggheten tar dig.
#21